Då var det alltså dags för att på nytt ta sig an giganten av svenska triathlontävlingar, nämligen Ironman Kalmar. Det kom att bli min tredje gång på startlinjen och förhoppningen var att gå i mål för andra gången. Sist jag körde, 2015, hade min mage och jag olika åsikter om vad jag behövde få i mig vilket slutade i konflikt och en enkelbiljett till sjukstugan från km 37 på maran. 

Att bara ta sig i mål på en Ironman är en bedrift i sig och med tanke på att mitt sista försök slutade i de vidriga bokstäverna DNF var detta självklart det största målet för dagen, men jag hade ljugit om jag sagt att detta var min enda målsättning. Lägger man ner den tid och energi jag och många andra gör varje vecka åker man till Kalmar med en lite mer ambitiös målsättning – man tar ”L:et ur Complete” helt enkelt. Om detta innebär att man tävlar mot ett PB eller mot andra i sin Age Group får dagsformen lite avgöra men till i år kändes det iallafall som att jag borde kunna kombinera de båda.

Målsättningen för dagen var att krypa ner under 9:30 vilket enligt tidigare års resultat skulle kunna räcka till en pallplats i AG25-29. Självklart är det mycket som ska stämma för att man ska ha den perfekta dagen (hint: den existerar inte i långdistanstriathlon) men jag tycker ändå man ska spänna bågen hårt och gå in för att få ut maximal prestation av kroppen, sen får man se om det räcker hela vägen. Planen var därför att försöka simma runt timmen, cykla på runt 5:10 (35km/h) och springa ner mot 3:15 (4:40min/km). Farter och tider som träningen upp till loppet tytt på borde vara möjligt, däribland fälttester på Aktivitus Big Day exakt två veckor ut från Kalmar. 

Innan jag dyker in i loppet passar jag på att få det obligatoriska ur vägen, nämligen ursäkterna. Ett perfekt lopp äröom sagt oerhört sällsynt men en perfekt uppladdning borde i vissa fall kunna vara möjlig, iallafall nästan. ”Nästan” är däremot något jag hade vart riktigt nöjd med om man jämför med mina sista veckor där jag tre veckor ut från loppet börjar med att dra knät i en dörr (lovar att det inte rör sig om misshandel i hemmet) för att sedan bli förkyld med två veckor kvar till start. Som tur var har jag sluga personer i min närhet som kan komma med goda råd när paniken börjar infinna sig för undertecknad. I det här fallet var det Aktivitus egen Jeff Frydenlund som under Big Day kom med rådet att vila var bästa medicinen och att stressträna sista två veckorna in mot loppet i halvskadat tillstånd bara skulle göra saken värre och inte ha några fördelar (Chockerande! Eller hur?!). Efter att ha följt dessa goda råd kunde jag därför komma till startlinjen i relativt fräscht tillstånd och dagen innan loppet kändes det som att kroppen var redo för lidande.

Simningen är något jag stundtals får göra avkall på till följd av klorallergi och en sommarstängd simhall där jag bor och att logistiken helt enkelt inte fungerar för att få in alla pass man vill. Vattenläge och formkurva liknar därför ofta min navigering i öppet vatten; varierande och osäker. Men till start kändes det ändå helt OK och jag ställde mig därför strax framför 1-timmesskylten då min erfarenhet säger att folk ändå står för långt fram och det är lättare att bli omsimmad än att kryssa sig genom fältet. Simningen blev precis så spännande som man vill att den ska vara; alltså helt händelselös. Hittade ett riktigt bra flyt redan från start och kunde simma ostört och avslappnat större delar av banan. In i hamnen blev det självklart lite trängre men jag tror detta var till min fördel då jag lyckades hitta några snabba fötter som jag kunde glida med på hela vägen in till växling. Tror helt klart jag kunde simmat någon/några minuter snabbare om jag verkligen velat men valde istället att spara lite på energin och kom upp på 1:01. Helt klart nöjd!

Blev dock lätt förkrossad när jag kommer in i omklädningstältet och upptäcker att svärfar Rune simmat snabbare. ”Katastrof! Det här kommer jag aldrig få sluta höra…”. Räddade situation med en snabb T11:56 och kunde komma ut på cykeln med hedern i behåll.

Planen för Cyklingen var noggrant utprövad och gick ut på att cykla relativt konservativt och försöka snitta runt 200-210 watt (ca 2.7w/kg). En nivå jag utan problem kan hålla på träning och samtidigt kunna springa bra efteråt. Mitt vapen för 2017 har vart en Scott Plasma RC med 85mm Irwin-hjul och det var som förväntat en fröjd att kasta sig upp på hojen och sätta fart mot Ölandsbron. Precis som vanligt i Kalmar kan man likna publiken vid en kanon som skjuter en ur stan och hybrisen växer i samma takt som man bränner tändstickor. Jag lyckades som tur var ganska snabbt intala mig själv att ”Nej Max, 300W är lite för mycket och det kommer med största sannolikhet inte hålla särskilt långt” och kom snart där efter in i en bra rytm. Härligt med medvind över bron och ner mot Mörbylånga kunde jag hålla uppe farten enligt plan. Precis som jag räknat med blev jag omcyklad av en hel del men höll mig ändå lugn, litade på mina siffror och fokuserade på energintag. Dagens matsäck hade självklart inhandlats på Trispot och bestod av 12 Huma Gels med smak av äppelpaj och blåbär, till detta serverades 4 flaskor Umara Intend och en näve salttabletter. Smarr!

Även om farten kändes stabil så kände jag ganska snabbt att kroppen inte riktigt gick på alla cylindrar och jag kände att jag fick slita lite för att få upp watt-mätaren över 200. Kunde det vara så att Jeffs råd om att ta det lugnt sista veckorna gått ut över mina ben (inte troligt). Eller var det förkylningen som satt små spår i kroppen (mer troligt). Eller hade jag kanske en alltför ambitiös raceplan (uteslutet). Oavsett anledning tog jag där och då beslutet att det inte fanns så mycket att göra åt och att börja lida redan efter 4 mil på cykeln förmodligen inte låg i mitt bästa intresse för en bra totaltid. Vred därför tillbaka ambitionerna för cykeln lite och la mig på en bekväm belastning mellan 190-200watt. Lyckades ändå behålla en hyfsad hastighet och när Ölandsbron efter 100km tornade upp sig för andra gången hade jag en snitthastighet på strax under 36km/h. Trots klena ben lyckades jag alltså ändå hålla upp farten vilket jag till stor del tror kan bero på grym utrustning. Från Scott har jag förutom cykeln en Scott Split TT-hjälm och tillsammans med Plasmans aerodynamik och en hyfsat aerodynamisk position kändes det verkligen som jag stundtals snuvade den Öländska vinden på mitt lidande. Suck it!

Att vända i rondellen inne i Kalmar ger ungefär lika mycket energi som 243 koffeintabletter (47 koppar kaffe) vilket helt klart behövs när man ska sätta av på de sista 6 milen på fastlandet. Personligen tycker jag nämligen att den där fastlandsloopen är så vidrig att jag hellre tagit en till sväng på Öland. Blåsigt, svängigt, böljande och allämnt jävligt är ord som alla kan beskriva den delen och det är lätt att huvudet börjar hänga. Som tur var passerar man vid 122km Special Needs där jag hade mitt support-team väntandes med två fräscha flaskor sportdryck. Kändes så jäkla grymt att ha få syn på världens bästa support med Malin, Jessica och Tim som dök upp direkt när jag närmade mig langningen. Behövde knappt sakta in när Tim gav mig två flaskor springandes i typ 40km i timmen, världsklass!

Inför min första Ironman i Kalmar 2014 hade jag turen att ladda upp tillsammans med Team Bergqvist, min kusin Oskar och hans pappa Micke. Micke är en av de svenskar som gjort flest Ironman genom tiderna och med en resa till Hawaii förra året är det få som kan mäta sig med hans erfarenhet och kunskap. Han sa då att ”De sista milen norr om Kalmar är alla trötta, så är det bara. Du kommer inte vara ensam”. Visdom som jag verkligen använde för att trösta mig själv mot slutet av cyklingen, började nämligen bli rejält trött och fick slita för att hålla mig i rörelse. Tappade därför ytterligare lite i snitthastighet och effekt men kunde tillslut rulla in T2 efter 5:18 och med en snittfart på 34km/h. Inte riktigt vad jag hade planerat och hoppats på men för dagen var detta det bästa jag kunde åstadkomma. Men vafan, 18mil är alltid 18 mil och kommer man in till växling helt oberörd har man cyklat för långsamt! Snittwatt 189. 

T2 blev en rolig historia. Hoppade av och upptäckte att jag glömt mina ljumskar på cykeln. Dom ville helt enkelt inte fungera och jag stapplade därför likt en stork genom hela växlingsområdet vilket tog ungefär 4 minuter. Fick ett ”Du ser stark ut!” av en funktionär vilket värmde men ingen av oss kunde hålla oss för skratt när ja stapplade förbi så jag uppskattar ärligheten lika mycket som hejaropen.

Löpningen hade jag verkligen sett fram mot och jag hoppades därför innerligt att mina storkben bytts ut mot mina normala människoben när jag ställde mig upp efter att ha snörat på skorna. Tro det eller ej men benen fungerade precis som de skulle och jag kunde därför fara iväg med sol i blicken och spänst i steget (jämfört med minuten tidigare iallafall).

Det är svårt att hålla igen de första kilometrarna i Kalmar. Publiken är precis som alla säger; helt jäkla underbar, och då jag dessutom stötte på resten av mitt supporteam med Morsan, Greger och Lotta, inne i stan och Pappa strax utanför gick benen nästan av sig själv till en början. Lyckades dock sansa mig ganska snabbt och la om grundplanen på en snittfart runt 4:40 till upp mot 4:50 då jag visste att jag inte riktigt hade hela kroppen med mig. De första varvet av tre var en ren njutning och jag försökte verkligen suga upp energi från alla medtävlanden och den grymma publiken, visste att känslan inte kunde vara och försökte därför göra det bästa av varje kilometer. Cola och vatten på alla stationer och kände inget behov av att behöva gå alls. 

Ut på andra varvet med en fortsatt bra känsla. Mötte upp den eminente Tony Stark/Mattias Brandt från Stark Industries/Race & Shine Triathlon som levererade ytterligare två Huma Gels. Chokladsmak med extra koffein, jo man tackar! Koffeinet kom nämligen att behövas när jag närmade mig passeringen av halvmaran. Började sakta men säkert bli sliten (underligt kan tyckas efter x antal timmar… not) och tappade fart för varje kilometer som gick. Började också känna de bekanta krampkänningarna i baksida lår och bestämde mig för att gå genom varannan Aid Station för att få i mig ordentligt med energi. När jag närmade varvning för sista gången blev det lite matteövningar; hur snabbt måste jag springa sista varvet för att iallalfall klara den där lite magiska gränsen 10 timmar? Lyckades räkna ut att om jag höll exakt 5min/km i snittfart sista varvet skulle det ta exakt 70 minuter. Tog där och då beslutet att om klockan stod på 8:50 eller mindre vid varvning så skulle jag ge de ett försök, annars ta mig runt i stabil fart och njuta av publiken. Passerar Mattias än en gång innan varvning och får påfyllning med dagens två sista Huma Gels. Raketbränsle med kaffesmak och dubbel dos koffein!  Efter vad som kändes som en evighet kom jag tillslut in mot sträckan som passerar bredvid mållinjen och kunde kolla upp på klockan. Vid det här laget var jag nästan säker på att det var kört, kändes som jag knappt hållit styrfart de sista kilometrarna och klockan hade säkert passerat 9 timmar redan… 

…8:50:00 visade klockan EXAKT när jag springer förbi. Jag hade med andra ord EXAKT 70 minuter på mig att ta mig runt. De sista kilometrarna hade legat på runt 5:10 och det hade därför vart enkelt att just där ge upp och inte ens försöka. Men icke! De sista kilometrarna på en Mara i slutet av en Ironman ska fan inte kännas bra. Det är ju på något sätt just de där lidandet som man ändå drömmer om att få utmana. Jag tror inte de är så många som under vinterns hårda intervallpass, visualiserar att man är stark första 25km på löpningen för att sedan glida runt sista varvet i maklig takt för att tillslut jogga behärskat ned för målrakan. 

Första två kilometrarna efter varvning gick på strax över 4:30 och även om det för varje steg kändes som knivar som kördes rakt in i framsida lår fanns det ändå lite kraft kvar att ta av. Iallafall kraft till att behålla muskelfunktion som tog mig framåt. Tanke och tal lämnade jag vid varvningen vilket gjorde att när jag passerade mitt support crew för sista gången inte riktigt kunde ge dom den uppmärksamheten dom förtjänade. Deras hejarop lyfte mig iallafall för sista gången och det kändes som en reservtank med raketbränsle koplats på. Fick strax därefter också ett ”Fan va du ser snygg ut!” från segraren i Kalmar Mini Tri och Race & Shine Pro Team-medlemmen Ludwig Fleetwod som stod längs banan. Tack Ludde, du ljuger lika bra som du springer! 

Än så länge hade jag endast haft förnimmelser av den irriterande kramp som hållit tillbaka mig på andra tävlingar men under sista varvet började den sakta men säkert att nypa till på riktigt och jag blev tvungen att anpassa farten och stundtals stanna för att stretcha ut baksidan. Kände för varje stillastående sekund att 10-sträcket rann mig ur händerna men försökte ändå hålla den absolut högsta hastighet som krampen tillät. 

Med mållinjen i sikte nöp det till för sista gången och hela höger baksida låste sig som ett kassaskåp. Men linjen var ju ändå rätt nära och stretcha kunde jag göra när jag gått i mål så jag tog än en gång fram storktekniken och lyckades stappla mig in de sista metrarna. När jag kom in på mattan såg jag att personen framför mig gått i mål på 10:05 vilket betydde att min tid var ute och jag bestämde mig för att njuta de sista metrarna med flygplansarmar och vinkningar till publiken. Jag kände verkligen att jag gjort allt jag kunnat och för dagen kunde jag inte vart en sekund snabbare. Strax över 10 timmar är inte fy skam ändå…

… min reaktion när jag sedan gått i mål och kollar upp på klockan är därför bland de häftigaste jag upplevt! 9:59:55! Killen framför mig  var ett av proffsen som startade 5 minuter tidigare och förmodligen väggat på löpningen. Jag hade alltså startat 5 minuter efter honom och hade några extra minuter på mig. Härligt! Kramades direkt om av en kille som gått i mål precis efter mig med samma tid och reaktion, fyfan va mäktigt! Sub 10 Baby!

Möttes upp i målområdet av Malin och resten av familj och vänner som hejat längs banan vilka allihop ska ha en store eloge! Träningen gör man ofta ensam men tävlingen är en laginsats och jag tror de är få av de tävlande som presterat i närheten lika bra om det inte vore för alla hejarop från både de närmast sörjande och publiken! Träffade strax därefter på medtävlande Johan och Karl som jag tampats med både på träning och tävling och som gick i mål strax efter mig. Johan hade inlett löpningen med en 1:35 halvmara, tro fan att jag blev skraj när jag såg honom hack i häl, en riktig hårding! Mötte också upp svärfar Rune som gick över mållinjen på 11:11:11, sjukt bra!

Ironman Kalmar 2017 är en tävling jag inte kan vara annat än 110% nöjd med. Även om kroppen inte var exakt i den form jag ville pressade jag den ändå till sitt yttersta och tiden jag gick i mål på är den absolut snabbaste jag kunde åstadkomma för dagen. Självklart finns det alltid dom som är snabbare men för min del är sub10 en milstolpe jag kämpat för länge! 

Ska också passa på att tacka coach Johan Hasselmark på Aktivitus som designade den Master Plan som tagit mig dit jag är idag.

Next stop: Sub9!

Som vanligt är alla bilder tagna av den fantastiska Malin Milestad!

IMG_5850
I Kalmar-kanonens mynning
IMG_5891
Snabb cykel med tillhörande medelsnabb cyklist
IMG_5902
Stans bästa Support Crew
IMG_5941
Varv 2…
IMG_5971
…Varv 3
IMG_5980
Flygplansarmar mot mål
IMG_5984
Sub10 Baby!
IMG_5998
Snabba hojar och slitna herrar (men glada)
Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s