Ironman Jönköping 70.3 är en tävling som förknippas med många bra minnen. När jag körde denna härliga tävling förra året slog jag inte bara personligt rekord på distansen med 4:34 utan kände också att jag hade en av de bättre tävlingsdagarna jag någonsin haft. Många bra känslor att ta med sig in i årets tävling med andra ord.

Simningen är en gren som jag alltid har blandade förväntningar inför men med en sub30-simning från Frankrike i bagaget och en allmänt ganska bra känsla i vattnet dagarna innan kröp jag ändå framåt ganska långt i startleden för den självseedade vågstarten. Tanken var att ställa sig någonstans mellan 28- och 30-skylten men då det var riktigt glest med folk framöver slutade det med att jag smög mig fram hela vägen mot 26-skylten. Något som skulle visa sig vara bra idé då jag fick simma relativt ostört utan att bli varken översimmad eller simma slalom. Efter målgång fick jag höra från min kusin Oskar att även han placerade sig riktigt långt fram och fick en behaglig resa som resulterade i en riktigt bra simtid under 30 minuter. Smart val med andra ord!

Min ”taktiska” placering i starten resulterade alltså i en relativt händelselös simning utan några större incidenter. Följde några fötter som gick lite snett par gånger men känslan var ändå riktigt bra och jag hoppades verkligen kunna kolla ner på klockan och se låga 29 vid växling. Av någon anledning blev så inte fallet och simningen slutade på 30:35. En tid som jag verkligen inte är missnöjd med men känslan sade ändå att det borde gått snabbare. Enligt Garmin simmade jag ungefär 2000m, alltså runt 100m för långt, vilket kan ha påverkat tiden lite.

T1 i Jönköping innehåller en riktigt lång löpning upp till cykeln som jag faktiskt tycker är riktigt kul. Försöker suga i mig energin från publiken som kantar den röta mattan upp och likt förra året plockade jag en hel del placeringar bara på denna löpning. Såg här också Malin och Pappa för första gången och deras hejarop gav ännu mer extra energi.

Cyklingen hade jag verkligen sett fram mot då det under de senaste veckorna känts riktigt bra och min Scott Plasma går verkligen som ett spjut. Ett stycke kolfiber utan dess like kan jag lova! Order från Coach Johan Hasselmark var att ta det lugnt i den långa backen i Huskvarna för att sedan slita skygglapparna vid toppen och köra på ordentligt. Höll mig till planen och pendlade mellan 270-300 watt hela vägen upp och kände mig faktiskt fräsch vid toppen.

Planen var sedan att ligga runt 250watt och hålla aeroposition så mycket som möjligt. Något som inledningsvis gick helt OK men ganska snart, runt 40km någonstans började jag känna att något inte var som det skulle. Började få ordentligt med skavsår och satt inte alls skönt på hojen vilket gjorde att jag också tappade kraft och fick stundtals kämpa för att ligga på watt jag kan pumpa timvis på träning. Skulle inte påstå att jag fick slut på energi utan fick i mig både sportdryck och gels hela tiden, det kändes bara på något sätt som att kroppen inte gick på alla cylindrar. Kort sagt – jag va helt enkelt inte bättre för dagen vilket var trist då just cyklingen känts riktigt bra på träning. 

T2 gick felfritt och jag kunde även i den andra växlingen plocka några placeringar.

Löpningen går till en början genom stadskärnan i Jönköping och jäklar vilket drag det var! Folk absolut överallt som hejade för full hals och det var omöjligt att inte ryckas med i stämningen. Tänkte att ”nu jäklar ska jag avsluta riktigt bra” och gick ut i min planerade fart runt 4min/km. Hade träningstider i bagaget som vittnade om att en löpning på ner mot 1:25 inte kunde vara omöjligt, så när jag efter de inledande kilometrarna började få ordentliga kramper/håll på båda sidor magen sjönk hjärtat lite igen. Försökte ordna problemet med både toabesök och cola samt sänkt fart men det ville verkligen inte släppa och stundtals var jag tvungen att stanna och vila dubbelvikt för att kunna fortsätta.

Charmen med triathlon är att det inte alltid går helt på räls. Ibland har man bättre dagar och ibland sämre. Ibland tar benen slutet och vissa dagar är det magen som säger stopp. Alla hanterar problemen olika och jag är i efterhand glad att jag inte vek ner mig utan fortsatte kämpa hela vägen till mållinjen. Löptiden på 1:35 är visserligen inte vad jag planerade men jag gjorde allt jag kunde för dagen och jag visste efter målgång att jag inte kunde sprungit en sekund snabbare. Fick som en extra sporre en rejäl kamp mot Karl Hägg, som jag stundtals delat simbana med under vintern, där vi passerade varandra fram och tillbaka men där han tillslut drog det längsta strået. Grattis! Jag kommer jaga revansch i Kalmar om en månad!

Totaltiden på 4:50 är mer än 15 minuter sämre än min tid från förra året och det är därför självklart svårt att vara helt nöjd. Jag väljer däremot att inte fokusera på vad som gick fel utan tar istället med mig det som gick bra och minnet av en grymt fin dag i Jönköping där publiken bjöd på en folkfest likt den man bara brukar få uppleva på Kalmars gator. Hatten av till alla som kom och hejade!

Next stop: Ironman Kalmar!

Alla bilder: Malin Milestad

 

19911494_10156450983618378_1752403940_o20048690_10156450979738378_348719675_o19859095_10156450979133378_2070226918_o

 

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s