Höga Kusten Winter Trail

Lyckades inte fastna på någon bild i helgen så jag tar mig friheten att dela Friluftsbyns film från helgens eskapader för att visa vilken fantastisk miljö vi tävlade i!

Höga Kusten Winter Trail from FriluftsByn on Vimeo.

Då har 2017 års säsong dragit igång med tävlingspremiär, i en för mig ny variant nämligen traillöpning, i form av Höga Kusten Winter Trail. 50km skulle avverkas i Höga Kustens vinterlandskap och eftersom jag aldrig vart i närheten av den distansen tidigare på en löptävling hade jag verkligen ingen aning vad jag kunde förvänta mig. En bra träningsplan från coach Johan Hasselmark på Aktivitus gjorde dock att både form och känsla var på topp när jag i lördags under solsken och 10 minusgrader ställde mig på startlinjen.

Min plan för dagen speglar nog lite hur bra koll jag hade på denna typ av tävling. Ställde mig långt fram i starten för att kunna haka på och springa med tätgruppen, iallafall så länge känslan var bra och benen inte blev för tunga. Direkt efter start fick vi en försmak på vad dagen skulle bjuda på. De 30 centimetrarna snö som fallit kvällen innan hade visserligen ramat in landskapet på ett vackert sätt, men då de undertill till följd av en tidigare värmebölja endast fanns blankis gjorde snön också att det blev läskigt halt då dubbarna inte kunde greppa i isen. Det här gjorde att mycket av dagens energi gick åt till att spänna hela kroppen för att hålla sig på benen.

Den inledande känslan var riktigt bra och efter några kilometer fann jag mig i täten av gruppen och ledde faktiskt loppet några kilometrar. En helt fantastiskt känsla som blev speciellt påtaglig när vi efter en magnifik klättring genom en stor ravin kom upp på dagens första topp och kunde blicka ut över landskapet. Vinden slet ordentligt i oss men jag tror inte jag var ensam om att ha en riktig ”Runners High” där på toppen, vilket förmodligen ledde till en lite högre fart än vad man kan kalla ”konservativt och smart”. Även utför gick det undan men som tur var lugnade de ner sig lite när vi efter 10km kom fram till Entre Syd som agerade vätskestation och start för varv två, ”Bergsrundan”.

Ut på nästa runda förstod man snabbt valet av namn då det sakta men säkert vände uppför. Jag försökte till en början hålla mig till tätgruppen men var dessvärre tvungen att släppa ifrån mig några bergsgetter på vägen upp vilket resulterade i en 4e plats när det började vända utför igen. Kände vid det här laget att de första kilometrarna innehållit en ohälsosamt stor dos med hybris och storhetsvansinne och slog därför av på tempot lite. Dagen hade trots allt bara börjat…

Frånvarandet av både moln och grepp höll i sig hela varvet men till följd av den lite mer sansade farten kändes det ändå helt okej efter 20km då det var dags att passera Entre Syd för andra gången. Jag bestämde mig vid första varvningen för att inte stanna och fylla på med energi och då flaskorna nu var tomma var det dags att stanna och fylla på. Coca Cola i flaskan och banan i magen ger energi för både kropp och själ och jag kunde därför med studs i steget och sol i blicken ge mig ut på ”Kustrundan”. Precis som när funktionärerna säger att man ”ser stark ut” vid 45km kan man konstatera att under en ultra är allt relativt… 

Precis som på tidigare runda var namgivningen Spot On och fortfarande på 4e plats begav det sig därför ut mot kusten. Fortsatt teknisk löpning med halt underlag gjorde att energin och humöret till viss del följde banproflien, dvs ganska upp och ner, men jag är ändå ganska nöjd med att jag under hela kustrundan kunde hålla uppe en jämn och bra fart. Det sägs att hjärnan är bra på att glömma smärta vilket förmodligen förklarar varför jag inte kommer ihåg jättemycket av vad som hände mellan 25 och 35km. Ett ordentligt berg avverkades och till följd av underlaget var det minst lika ansträngande att ta sig utför som uppför, förmodligen gick det också ungefär lika fort. Något som slet ordentligt på psyket vilket med största sannolikhet resulterade i att att jag, trött och lite grinig, svängde åt fel håll vid en korsning och spenderade ungefär 13 minuter med att ”springa åt fel håll, inse att jag har sprungit fel, gräva fram telefonen för att kolla kortan, svära och slutligen springa tillbaka dit jag kom från”. Väl på rätt spår igen kände jag lite att tävlingsluften gick ur mig då jag tappat några placeringar och slog därför följe med en löpare som jag stötte på. Hade trots allt sprungit snart 3 timmar helt själv vid det här laget och lite sällskap kunde ju inte skada!

Sällskapet hette Johan och precis som vanligt i den lilla världen vi lever i hade vi både tävlat mot varandra tidigare under Ironman Kalmar. Dessutom är han nära vän med Arvid som jag bodde med under en säsong i Österrike. Om någon av er läser det här hoppas/ser jag fram mot att se er både på startlinjen nästa år! 

Vi fortsatte gemensamt och anlände snart därpå än en gång till Entre Syd och energipåfyllning för sista gången. Mer Cola och banan och till min stora glädje upptäckte jag att man även bjöd på chokladbollar. Total lycka! Önskar däremot att jag tagit mig tiden att upptäcka detta tidigare , misstänker att missen resulterat i en reducerad totaltid på minst 20 minuter! Mätt och belåten var det sedan dags för den sista sträckan in mot mål under vilken det fruktade Skuleberget skulle bestigas…

Sällskapet gjorde susen och de kommande kilometrarna flöt därför på ganska hyfsat (som sagt, allt är relativt). Farten var kanske inget att hurra över och när vi passerade marathondistansen på 6:15 konstaterade vi att det var kanske inget att sätta upp på CV:t. Firade trots detta med en HumaGel Äppelpaj med förhoppning att den skulle bära mig hela vägen till mål. Måste passa på att tacka Trispot som precis som alltid leverade toppenergi i form av Humagels, kände mig verkligen toppad på energi (relativt…) under hela dagen och hade inga strul med magen. Kan varmt rekommendera ett besök i Hammarby Sjöstad i deras butik om man behöver hjälp med energi för en lång utmaning! 

Tillslut tornade Skuleberget upp sig framför oss och med det, vetskapen om att det nu inte var långt kvar. Klättringen uppför var så pass brant att den stundtals skedde på alla fyra så ni kan förstå att vi, efter nästan 7 timmars tävlande, var ganska möra. På nått sätt lyckades jag dock gräva fram någon form av energi och satte av uppför med siktet inställt på att totalt tömma kroppen på energi och gå i mål efter att ha gett allt. Passerade som följd ytterligare en löpare på vägen upp och satte sedan av utför mot mål. Sista biten ner mot målgång var stundtals riktigt brant men lyckades ändå ta mig ner utan missöden och kunde, precis som planerat, använda den sista tillstymmelsen till energi för att springa i mål på tiden 7 timmar 25 minuter och totalt en 4e plats i 50km-klassen. 

Höga Kusten Winter Trail var en fantastisk tävling på många sätt. Med vackra vyer och oerhört utmanande underlag och banprofil är det här en tävling jag sent kommer glömma! Det må ha varit min första ultra-distans men nu, i takt med att skavsår och andra krämpor börjar släppa kan jag nog garantera att det inte blir den sista!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s